För ca två år sedan diskuterade jag och min sambo om framtiden. Vad ville vi göra? Skulle vi flytta? Vad är bäst för barnen? Många frågor men inga svar.
Nä för svaren kommer senare, ingen vet var som är bra eller dåligt förrän man provat.
Skulle vi rycka upp barnen från skola och kompisar, deras trygghet? Vi bollade fram och tillbaka. Många känslor och många tankar fick mig att må dåligt. Mina barn , mitt allt , deras välbefinnande var det viktigaste. Vi pratade med dem och svaret blev: nej vi vill inte! Då blev även mitt svar nej.
Det gick ett par månader och vi började prata om det igen. Kanske en flytt, en ny start för oss alla var en bra sak. Vi kollade upp lägenheter och åkte upp och tittade. Vi tackade ja och flytten skulle ske inom tre månader. Nu var det spännande och roligt:)
Sommaren kom och flyttlasset gick iväg. Sommarlovet knackade på dörren och det var dax att säga hej då till kompisarna. Nu blev det så verkligt, vi skulle lämna denna by, jobb, skola och vänner. Barnen grät och jag grät, mina skuldkänslor mot mina barn kom över mig igen. Vad utsätter jag dem för?
För att göra det hela lite bättre så berättade jag en hemlighet för dem: mamma har en bebis i magen:) tårarna bytes till leende och skratt.
Vi hade nu en hel oplanerad sommar framför oss i en ny stad. Så mycket att upptäcka och utforska. En sommar jag ville göra till barnens.
Augusti kom och skolan började igen. Jag fick en oro i magen , ville bara gråta . Kändes inte bra när jag lämnade flickorna i skolan. Men försökte slå bort mina tankar och ge det en chans. Terminen gick och mina känslor ville inte försvinna. Flickorna mådde inte alltid bra och deras sätt mot oss förändrades. Vi tog tag i det och besökte en ny skola. Efter 9 långa månader av oro, fick dem byta skola.
Jag kände mig så glad och lättad. Äntligen började allt bli bättre. Barnen mådde bättre och fick nya kompisar.
Nu har vi bott i Helsingborg i ca 1,5 år och jag ångrar inte att vi tog steget att flytta. Jag känner sådan lycka att bo i denna stad, nära till hav och skog.
Vi känner hela familjen att detta är vårt hem nu:)
Ibland måste man våga och ta chansen att göra något nytt.


Bjuder på en lite dålig bild från min morgonpromenad!